Ut ur den värmländska filterbubblan

Alltså, jag brukar tycka att jag är hyfsat allmänbildad med koll på såväl omvärld som människors inre. Men efter en universitetskurs i religionsdialog på plats i Israel får jag vackert skrota den självbilden. För i Jerusalem har alla framsidor en baksida, och ingenting är som det först verkar vara.

I det religiöst ortodoxa judiska hemmet dit jag bjudits in på sabbatsmiddag, påpekar de tre tonårsdöttrarna ivrigt hur viktigt det är att umgås över religionsgränserna. En äldre judisk-ortodox kvinna förklarar senare hur fel hon tycker det är med israeliska bosättningar och den mur som byggts mellan Israel och Palestina.

Vi träffar mr Zahalka, en av domarna i Israels högsta shariadomstol. Han säger att det är viktigt att tolka Koranen i takt med tiden, och berättar hur shariadomstolarna i Israel därför driver jämställdhetsfrågan framåt. Nu har arbetet lett till utnämningen av mrs Hana Khatib som den första kvinnliga shariadomaren i landets historia.

Den tonårsgängliga killen som nyss avlagt löfte om celibat för att läsa till präst i den romersk-katolska kyrkan är palestinier på Västbanken. Han och hans kompisar är frågvisa och vill veta varför det sker så många självmord i Sverige. De lyssnar nyfiket på våra tankar om kvinnliga präster och anser precis som mr Zahalka att man bör tolka heliga böcker utifrån dagens verklighet. I Bibeln står det att judarna är Guds utvalda folk som ska få landet Israel. Som kristen palestinier och minoritet i minoriteten väljer de sin egen tolkning av det.

Killarna är pratglada och nyfikna. De berättar att de studerar både Bibeln, Koranen och Torah. Allihop har muslimska vänner. En av dem, med fint, fjunigt skägg, fnissar lite och förklarar att hans muslimska kompisar tycker att han är knäpp som vill leva utan sex för Guds skull.

Vi pratar om relationer människor emellan. Plötsligt säger en av dem att judarna är hans fiender. Han använder ordet ”enemy”. Samtalet stannar upp och ordet hänger kvar i luften. Vi frågar hur många judar de känner? ”Ingen”, konstaterar de allihop. Tystnaden ligger tung över rummet.

Samtalet får mig att tänka på hur umgänget irl ofta fungerar som filterbubblorna i de sociala kanalerna. Det gäller både på Västbanken och i Värmland. Vi möter så sällan de som tänker på andra sätt, som gör saker annorlunda. Istället fastnar vi i sammanhang där alla har en gemensam åsikt som är ”rätt”, i förhållande till de andra, de som har ”fel”.

De unga palestinska präststudenterna skruvar på sig. Något skaver uppenbarligen. De börjar prata, sinsemellan och med oss. ”Om vi lärde känna judiska ungdomat skulle vi säkert upptäcka att de är som vi”, säger en av dem, den yngsta av två bröder. ”Folk man känner kan man inte ha som fiender”, säger hans äldre bror. Plötsligt blir de ivriga. De pratar om fördomar. Hur de kan se ut, och hur de fungerar. Samtalet löper på igen.

Jag tänker att de har lärt mig något viktigt. Jag måste också titta inåt och hitta mina fördomar. Först då kan jag ta mig ur min egen filterbubbla, möta ”de andra” och förstå hur de tänker. Gör jag det, kommer jag att upptäcka att världen och Värmland inte funkar som jag trott. För det finns alltid en annan sida av saken.

//Jenny

Dela:

1 kommentar

  1. Nåja, jag har inga problem med att glädjas och uppmuntra sammanförandet av olikheter för att få grogrund för nytänkande och omorganisation av en massa saker… samtidigt har jag upptäckt hur djupt rotad jag är i känslor och anpassning som gör att när människor bryter mot mitt sammanhang vad gäller avstånd, ordval, ljudnivå etc etc ”utomintellektuella” funktioner så blir det svårt för mig. Hur mycket respekt för mitt sammanhang har jag rätt att begära?

Kommentera

tretton + sexton =