Tur och retur

Jag var 19 år, bodde i Filipstad och dagdrömde om ett stimmigt New York. DÄR skulle jag bo och leva och dricka glamorösa cocktails, shoppa på 5:e avenyn och åka till The Hamptons på helgerna.

Som 19-åring var jag som de flesta andra och funderade på vad jag ville göra med livet. Vad jag visste var att jag ville bort. Min storebror hade precis gått bort i en olycka och all charm med Filipstad och småstadsidyllen där alla känner alla, var försvunnen. Civilekonomi dök upp som ett alternativ; en bred utbildning med många alternativ på jobbmarknaden efteråt. Så fick det bli och jag påbörjade en 4-årig utbildning på Linköping universitet. Jag kände dock ganska snabbt att jag inte var redo för plugg än, så jag började som stationssäljare på OKQ8 och hamnade kort tid därefter på huvudkontoret i Stockholm (bananskal va?) för att jobba med interna utbildningar. Stockholm… nästa lika bra som New York, tänkte jag.

Åren gick och jag blev tillfrågad att gå på blinddate med min väns kollega. ”Han är också från landet, så ni passar nog bra ihop”, var argumentet. Vilka fördomar!, tänkte jag, men han kunde inte haft mer rätt. Åmålsgrabben jag träffade en varm augustikväll i Stockholm blev i somras min äkta make. Men vart skulle vi bo nu då? Stockholms innerstad är ju ingen plats att bilda familj på, det hade jag redan konstaterat. Flytta till en förort och pendla in till stan? Nja, ingen livskvalitet enligt oss och dessutom hade min make ingen tanke på ens lämna Sverige. New York var knappast barnvänligare än Stockholm. Tillbaka till hemtrakterna såklart – DET var ju det enda rätta alternativet. Det kändes bra och tryggt och när vi var hemma och hälsade på föräldrarna på helgerna tyckte vi dessutom att värmlänningen alltid var liiite trevligare och gladare än stockholmaren.

Sagt och gjort. Vi bestämde oss – 2015 var året vi skulle flytta till Karlstad. Oskar, min make, fick jobb först och jag såg en annons som VD på Brigadmuseum. Museum? Ledarskap? Militärhistoria? Utställningspedagogik? KUL, var min spontana tanke! Idag har jag haft förmånen att vara VD på Brigadmuseum i ett år och tycker det är jätteroligt och lärorikt.

Nej, det blev inget längre äventyr i New York, men jag har skapat mitt eget New York i underbara Karlstad med omnejd. The Hamptons i lyxiga klänningar på helgerna har blivit grillutflykter i funktionskläder vid Bonäs udde istället. Mycket bättre, enligt mig. Värmland är mitt paradis och för min del krävdes det att jag flyttade bort från Värmland ett tag för att inse att det är här jag hör hemma. Man kan lätt bli hemmablind annars och inte inse vad fint vi har det här.

Paradiset Bonäs Udde

Den här bloggveckan jag fått äran att ha ska jag dela mig om hur en dag på Brigadmuseet kan se ut samt berätta lite om mina smultronställen jag kommit att älska.

Vi hörs vidare!

/Jennie

Dela:

2 kommentarer

  1. Pingback: In Vitro ADME

Kommentera

fem − 1 =