När Gustaf mötte Selma

En gång, bara en gång möttes de. Gustaf och Selma. Lagerlöf och Fröding.
Det var i Fryksdalen. På gården Öjervik, strax söder om Rottneros. Öjervik som fick heta Sjöö i Gösta Berlings saga.

Gården brann ned på 40-talet och är idag ersatt med en modernare byggnad. Men allén, den står kvar.

På Öjervik hyrde släktingen Bengt Fröding under några år och sommaren 1880 skulle Selma, systern Gerda och kusinen Alma bege sig ut och fotvandra i Värmland. Första anhalt från Östra Ämtervik var Öjervik.

Gustaf var nybakad student, 20 år. Selma var 22 och något år senare skulle hon påbörja sin lärarutbildning.

Det var ett möte som det inte slog direkt gnistor om, samtidigt som det var tydligt att de båda gjorde starka intryck på varandra.

Såväl släktingen Siri Fröding Torgny och Frödingforskaren Germund Michanek har skrivit om mötet.

Siri Fröding återger vad Selma senare skrev:

”Det var sommaren 1880 då han tagit sin studentexamen. Han var vacker som en lord Byron med diktarlugg längt ner i pannan och en romantisk glöd i de sköna blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga. Sigrid försökte förgäves locka in honom i samtalet, men hennes bemödanden voro förgäves. Jag minns honom mycket väl, hur vi flickor sutto i gräset och språkade, medan han från höjden av ett gungbräde såg ner på oss. Kanske kände han sig blyg, och det var för att dölja detta, som han anlagt en pose av spefull överlägsenhet. Trots den stora skönheten funno vi honom helt enkelt avskyvärd.”

Selma Lagerlöf skrev senare även en dikt om mötet med Gustaf Fröding:

”Då kom han, hu’ du minns vem jag menar,
Den mörke mannen med sin dystra blick.
Som rövarhövdingens gestalt förenar,
Med en skolpojkes ridderliga skick.
Sin mun han ej till vanligt löje drager,
Blått till ett hån emot vår dårskap all.
En vild vulkan, fastän på ytan kall,
Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.

Selmas inställning gentemot Fröding behöll hon genom åren, tio år senare skriver hon till vännen Sophie Adlersparre:

”Jag känner ej till Frödings historier. Jag har bara sett par vers på landsmål av honom. Jag skall taga reda på historierna. Jag såg honom för tio år sedan, då såg han ut som ett tragiskt-romantiskt snille, nu är han visst humorist.”

Men Fröding då, vad sade han om mötet? Enligt ett NWT-referat i samband med Kulturveckan i Sunne där Frödingssällskapets vice ordförande Tomas Sköld talade, skrev Fröding ner sina åsikter om Mårbackaflickornas äventyr i en dikt som han lovat att inte publicera, ett löfte han sedan bröt. I ”Jäntanes Frierfal” raljerar han över deras värmlandsvandring och beskriver den som en förtäckt friarfärd.

”Ja Erk den tog Britta å Kajsa tog Pär,
dä börjer bli traschlitt te skaff säj en kär,
men esam te sette i stôga ä lett,
å dä kan en schleppe ôm bar en har vett.

Å räcker int gôssan i Jöshäre te,
Så finns dä i Gräsmarka tockre te se,
Å skulle ja gå tess ja stuper ikôll.
En kär ska ja ha, dä begriper ni fôll.

Så gnällde e jänte frå Arvika sta,
e jänte i Mangskog ho töckt dä va bra.
Så las di e bön i skor åttå lär
Di traska åsta för te skaffe säj kär.

I Gräsmarka gnodde di sockna kring
Å svängd säj å vrängd säj, men feck ingenting,
För manfôlka flinte å manfôlka sprang,
Sôm själve den Fule i hälaan dôm hang.

I Torsby antura å skepa di säj,
Men allt va di feck för si friing va ’nej’,
I Sunne å Ämtervik gnall di å sang,
Men manfôlka flinte å manfôlka sprang.

Då satte di säj nerve sjölann å gråt
Å gnodd säj i yga å vänta på båt.
Kaftin på Fryxell sänn förschöckt di säj på,
Men han sa ’ligg dänna, labli mäj å gå’.

Sänn kom di te Frycksta å sänna te Kil,
Där bliga di blitt å vre smala te smil
Å vecka mä halsaan så hårflätaan slang,
Men manfôlka flinte å manfôlka sprang.
Då börja di känne att näsa ble lang
Å önska di väl vôre hemme en gang
Hos könnaan å fåraan i Jöshäre lann
Å hemôt de larva mä skonna i hann.

Di kunne inte ha dôm på hälane nu,
För sömman var sprôckne å läre itu
Dä schliter ut sôler tå tjockaste lär
Te traske å gå för te skaffe säj kär.

Det var ju inte direkt vänligt av Gustaf.

Man undrar hur han reagerade när han drygt tio år senare, som recensent på Karlstadstidningen mottog en av ”jäntornas” debutroman, ”Gösta Berlings saga”. Hans recension var försiktigt positiv, även om invändningar inte saknades. Nedanstående utdrag ur recensionen visar att han värderar Selmas förmåga till förlåtelse. Kanske tänkte han även på sig själv och sin egen nid-dikt i sammanhanget?

”En annan värdefull egenskap äger förf. och det är en som jag skulle vilja kalla moraliskt ädelmod, d.v.s. gåfvan att förstå människor och förlåta dem, utan att ha fällt någon dom om hvilka, som skola stå på högra äller [sic!] vänstra sidan. Detta är en äkta skaldeegenskap, hvilken ägdes i hög grad af t.ex Göthe, men i dessa moraliserande dagar råkat i vanrykte.”

Men den stora frågan är ju vad som egentligen hände i Öjerviksallén den där sommardagen? Träden lär inte ge några svar, men visst skulle man vilja se och höra vad som egentligen skedde när ”Selma mötte Gustaf”.

Varför inte i Berättarladan i Rottneros, Leif Stinnerbom?

//Anders

Dela:

4 kommentarer

  1. Pingback: DMPK
  2. Pingback: hamster

Kommentera

12 − tre =