Hemvändare…

Som civilekonom var det svårt att få jobb i finanskrisens tid, men jag fick mitt drömjobb – revisor på EY i Uppsala. I mitten av nittiotalet var det för mina kompisar helt otänkbart att tänka sig flytta hem till Hagfors. Vi hade varit i Uppsala ett gäng år, och sett begravningståg tåga från järnverket, med kyrkoherden i spetsen.

Ingen lockande bild för de flesta tänker jag idag, men för mig kändes det väldigt lockande när min gamla chef, Nisse, ringde och tyckte ”nu har du väl lekt klart, du behöver komma hem och ta över firman – jag vill inte sälja till någon annan”. Blev ett val med hjärtat, och att flytta hem till Hagfors blev beslutet. Min kompis Karin var dock tveksam. ”Björn, det kommer inte att gå detta. Du kommer inte att hitta en tjej i Hagfors, och hittar du en tjej någon annanstans, så kommer hon inte att vilja flytta till Hagfors…” Det ordnar sig tänkte jag. Och ordnar det sig inte så kvetter de… Den sista meningen tror jag kanske egentligen inte på, eftersom det alltid ordnar sig…

Lite underligt var det att flytta hem till Hagfors efter 8 år. Stan såg likadan ut, men det fanns inte längre några som jag kände. Kommer ihåg att jag efter en dag på jobbet kom på mig själv att tänka ”om jag skulle hälsa på någon jag känner!” – och kom inte på någon i ögonblicket. Men strax kom det till mig – jag kan ju hälsa på Arne och Kickan, världens bästa badmästare – och huset där vi hängde i tid och otid innan alla drog till Uppsala. Perfekt, kaffe och stort hjärta mötte mig. Riktiga vänner, oavsett ålder, har man kvar oavsett hur ofta man ses.

Och, det ordnade sig även med familj, träffade Sara som jag gifte mig med och fick två fantastiska tjejer, Sigrid och Hildur. Att det sedan inte höll för livet är såklart tråkigt, men det är tyvärr inget ovanligt idag. Helt underbart att bo i Hagfors igen, och en bättre plats att bo och leva är svårt att hitta. Jag har alltid tänkt att jag alltid har mig själv, och är jag nöjd med mig, så spelar det ingen roll var jag bor – alla ställen är bra ställen. Att ett hus bara är ett hus, även om det ligger vid Rådasjön vet jag också. Bestämde mig för att jag ville göra det så bra som möjligt för mina tjejer, och där är deras mamma en viktig pusselbit – så att sälja mitt fina hus i Uddeholm blev ett lätt beslut, och flytt till Sunne naturligt eftersom tjejernas mamma hittat den hon passar bäst med, i Lysvik.

Att vara lokallojal gillar jag, allra mest gillar jag att vara globalt lokallojal, eftersom vi alla är människor, tillsammans, på denna planet. Och alla är lokala där de är just nu, och allt hänger ihop. Det jag önskar allra mest är att vi alla är delaktiga, och som Hildur sa till mig när vi läst saga och skulle sova när jag frågade, vad har varit det bästa med idag? ”Nu pappa, nu är bäst.” Så ta tillvara på ditt nu du också.

Och sen då…?

Det sparar jag till en annan gång. Att det finns fantastiska människor i Göteborg, det visste jag när jag träffade Anders och Johan första gången. Startade upp Wint i Göteborg och vi började bygga system för att göra det roligt med ekonomi, spara tid för entreprenörer – genom papperslös, digital och automatisk bokföring. Sveriges entreprenörer ska kunna sova tryggt om natten, och ha (ännu mer) kul på dagen. ”Enkelt” och lätt att förstå, så som Nisse sa till mig för länge sen. Att jag något år senare skulle träffa Hanna, det visste jag inte, men det är en helt annan historia, och en ny del av mitt liv började då, och den delen låter jag vara oskriven ännu så länge.

Ha en underbar söndag!
/Björn

Dela:

Kommentera

5 × 5 =