En värmlänning föds i rulltrappan på Åhléns

Det är länge sedan nu, augusti 1993 närmare bestämt. Jag får skjuts från Bohuslän till min nya hemstad, Karlstad. Jag är här för andra gången i mitt liv. Vi bär flyttlådor upp för tre trappor. På lunchen äter vi pizza direkt ur kartong. Som man gör när man flyttar.

När jag behöver några tavelkrokar cyklar jag in till centrum. Jag går in på Åhléns och tar rulltrappan till nedre våningen. När jag står där i trappen lägger jag plötsligt märke till att det strömmar dansbandsmusik ur högtalarna. Och jag tror minsann att det är där och då jag blir värmlänning.
Det handlar inte om att jag är ett dansbandsfreak, snarare om att dansband var en av alla de saker jag förknippade så starkt med Värmland. Musiken får mig på gott humör, och gör på något konstigt sätt att jag känner mig både välkommen och hemma.

De kommande åren upptäcker jag mycket av allt det där andra som jag förknippar med Värmland. Jag åker till Stora Valla och ser när Degerfors spelar någon slags europacup mot Tomas Brolins Parma. Jag är där när Färjestad slår Boden och räddar sig kvar i Elitserien. Jag besöker Mårbacka och lär känna Selma Lagerlöf lite bättre, och jag njuter av den vidunderliga utsikten på Tossebergsklätten. I Arvika går jag på Rackstadmuseet och förundras av storslagna målningar och skulpturer, och jag åker långfärdskridsko på frusna sjöar i alla delar av länet. Jag möter Bengt Alsterlind på stan, och jag paddlar kajak på Vänern. Och naturligtvis går jag och dansar på Sandgrunds.

Ja, jag ser och gör allt det där som länge var, och kanske fortfarande är, andras bild av Värmland. Men, jag upptäcker samtidigt många sidor av Värmland som jag inte kände till.

Som att i princip alla pappersmassabruk i världen använder teknik som är utvecklad i Värmland. Att det lokala kafferosteriet i Karlstad exporterar kaffe till fler och fler länder, och att Branäs är Sveriges bästa skidanläggning för barnfamiljer. Att det satsas och byggs så det knakar. Bostäder, kontor, affärslokaler, turistanläggningar och mycket, mycket mer. Att det finns avancerad forskning här, och mängder av unga, hungriga entreprenörer med vassa idéer inom olika områden. Förvaltar vi det på rätt sätt så är nog Värmland inte en skräpyta än på ett tag.
Jag flyttade till Karlstad för att plugga. Det var jag inte ensam om. 1993 var vi 4 000 studenter på Högskolan i Karlstad. När jag tog examen hade högskolan blivit universitet, med 10 000 studenter. Idag är de 16 000, fler än vad det bor på Hammarö. En makalös utveckling. Och potential.
Hur får vi fler av de som flyttar hit för att plugga att stanna kvar? Hur får vi dom att se en framtid här? Går och hjälper det om vi kan få dom att känna sig som värmlänningar redan när de flyttar hit?

Idag spelas det ingen dansbandsmusik i rulltrappan på Åhléns, och det är nog bra. Men jag är väldigt glad att det gjordes det i augusti 1993. Det födde minst en värmlänning.

//Anders

Dela:

3 kommentarer

  1. Pingback: DMPK Services
  2. Pingback: jocuri friv
  3. Pingback: Aws Colarts Diyala

Kommentera

femton − åtta =