Längtan efter ett normalt liv

Under sista två säsongerna kände jag lite grann att jag inte hade så mycket mer att bevisa för mig själv med hockey. Samtidigt som jag själv tyckte det var viktigt att själv få bestämma när man skulle sätta punkt. Jag ville göra det när jag själv kände att jag spelade på en hög nivå och att jag fortfarande hade glädjen till sporten som man ägnat så stor del av livet till. Och det tyckte jag själv att jag gjorde och jag hade två jättebra år i Mora och allsvenskan.

Tillbakakallad…

Efter det att jag att jag kom tillbaka blev det 10 säsonger, från -95—04 i FBK-dressen. Under den perioden lyckades vi nå final vid 7 tillfällen och lyckades vinna tre av dessa (-97, -98 och -02). Självklart är min absoluta höjdpunkt i karriären finalvinsten över Djurgården i Globen -98, när jag fick den äran att avgöra i förlängningen i den absolut sista finalmatchen. Just det tillfället är något som man ständigt blir påmind om och som jag mer än gärna kan leva med.

Varför Värmland och varför det blev just hockey

Jag kom till Karlstad som sexåring efter att ha bott i Västerås. Idag är jag 45 år och i stort sett hela livet har kretsat kring idrott av olika slag. Sport har alltid varit en naturlig del i familjens vardag, då det troligen började med pappa som var aktiv i både hockey och bandy, lite fotboll också för den delen… Som lillebror i familjen med både en större syster och bror så blir man lite inkastad i sportens värld oavsett man ville eller inte, vilket jag är otroligt glad för idag. Från början var det väl mestadels spontanidrott i form av landhockey på gården på Herrhagen eller fotboll på ”leret”, en grusplan i närheten där vi bodde. Nån gång i tidig ålder blev det också något inhopp i brorsans fotbollslag när alla inte dök upp och det fattades folk, min bror är fyra år äldre……