Det är något särskilt med att återvända till min hemstad, där jag växt upp och har mina rötter förankrade långt ner i myllan. Inte bara för att jag numera kan springa på min barndomskärlek eller gamla spansklärare i mataffären, utan också för att jag ser med nya ögon på staden som jag i min ungdom inte hade så värst mycket till övers för.
Sovrumsfönstret står på glänt och solens strålar smyger fram bakom rullgardinen. Tranornas nasala skriande väcker långsamt mina sinnen till liv och snart är fågelsång allt jag hör; det kvittrar och piper och tjattrar och jag ler, så lycklig över att få vakna såhär. Jag går upp och kliver ut på balkongen, en ljummen vind svalkar mina bara fötter och jag ser ut över den vackra trädgården och allén som leder fram till där herrgården vi bor. Det är en av de första sommardagarna, när all ny grönska är så grön att det nästan gör ont att titta på. ”Tänk att vi får bo här!” – tanken slår mig denna morgon precis som varje dag och jag känner tacksamheten värma i bröstet. En mening kommer flygandes till mig; ”Jag vill så gärna visa dig detta…”
Jag flyttade tillbaka till Värmland och Säffle helt utan plan; vad skulle jag egentligen här att göra?! Att återigen försöka bygga upp en coachingverksamhet var jag inte redo för efter utmattningen (som jag berättade om i mitt förra inlägg), men chansen att jag, utan fullständig examen eller yrkesutbildning, skulle hitta ett jobb i staden med skyhög ungdomsarbetslöshet var väl inte direkt lovande.. Jag gjorde ändå några försök, utan framgång.
Jag är en hemvändare. En sådan som har varit borta och vänt. Det var inte alls självklart att jag någonsin skulle flytta tillbaka. Ärligt talat var det mer av både slump och nödvändighet som jag återvände. En gråtung februaridag för ett par år sedan gick flyttlasset, från en stor villa i Landvetter utanför Göteborg till en liten etta utan balkong på Karlstadsvägen i Säffle. Det kanske låter som ett nerköp, men för mig var det himmelriket. Jag fick komma Hem.