Framtida Karlstad: En Socialt levande och Interaktiv Stad

Onsdagen den 18:e maj, deltog jag i en workshop tillsammans med en grupp kreativa människor, Företaget Sticky Beat och Värmlands Museum, för att ta fram idéer och visioner för framtida Karlstad. Det blev en rolig eftermiddag fylld av nya tankar och imaginativa bilder om framtida Karlstad. Inom vår grupp diskuterade vi en idé för hur Karlstad kan bli en socialt levande och interaktiv stad i framtiden.

Hemvändare…

Som civilekonom var det svårt att få jobb i finanskrisens tid, men jag fick mitt drömjobb – revisor på EY i Uppsala. I mitten av nittiotalet var det för mina kompisar helt otänkbart att tänka sig flytta hem till Hagfors. Vi hade varit i Uppsala ett gäng år, och sett begravningståg tåga från järnverket, med kyrkoherden i spetsen.

Bild till blogg 4

Uppsala, en ny tid

Att få en möjlighet att starta nytt, i en ny omgivning, där ingen vet din historia, kan vara väldigt skönt. Den tid jag i mycket missade när jag blev ”extrapappa” som 12-åring, tog jag på något sätt igen, i Uppsala. Volleybollen hade jag med mig, och hittade direkt ett bra lag i div 1, och det var även mycket beachvolley på somrarna. Men snart tog Värmlands Nation en stor del av fritiden. Wow, vilket ställe det var (och är)! En smältdegel av studenter som hade det gemensamma att man valt samma ställe att hänga på. Allt ifrån oss som pluggade ekonomi, till de som läste filosofi. Började med att plocka disk, laga mat, servera för att sen avancera till ölbaren och till sist cocktailbaren. Allt fler kompisar från Hagfors flyttade också till Uppsala, och vi blev ett stort gäng som höll ihop, många från Värmland, men också från andra landsdelar. […]

Drömma om att bli revisor

Vi är nu i mitten av 80-talet, jag bor i Hagfors och stolt över det. Just stoltheten över mitt ursprung har jag alltid haft, och glad över att jag växt upp just i Hagfors, centralt Värmland brukar jag säga om man mot förmodan inte vet var det ligger… Roligt jobb, med bokföring där jag till sist fått köpa in en dator till firman – men jag fick inte använda den.

Aldrig mer jordgubbar…

Pappa som var känd som ”kröskungen” i Hagfors, hade också tillsammans med sin bror och en kompis startat en jordgubbsodling, i mitten av 70-talet. Min första egna ”affärsverksamhet” var att sälja popcorn och saft när det var auktioner hemma hos oss, på skolplanen vid Lakheden. Sålde jordgubbar gjorde vi också, min brorsa och jag. Att det kanske var lite mycket jordgubbar för oss upptäckte mamma när Mattias lämnade in sin uppsats på mellanstadiet, där ämnet var ”min sommar”. Texten var: ”Jordgubbar, jordgubbar, jordgubbar, jordgubbar, jordgubbar” och så vidare…

Av födsel och ohejdad vana…

Hur började det egentligen tänker jag, detta som är livet? Tänker att jag börjar bloggandet där, för länge sen. För mig var det när mamma, född i Stockholm, kom med sin vita Saab till posten i Hagfors, och där mötte min pappa som kommenterade att det var en buckla på ena bakskärmen (mamma hade kört i diket på vägen till Hagfors…) – mamma svarade tydligen ”japp, ska göra en till på andra sidan för att få lite symmetri!”. Ved och kärlek levererades till lärarbostaden på Lakheden, giftermål våren -65, och jag föddes den 11 oktober. Pappa Sven-Olof, som var jägare, var stolt över att fått en ”en-taggare”.

Värmländskt sinnelag

En vecka flyger snabbt förbi. Nu är det slutet på veckan och snart tid för vila. Jag lovar att inte kräva alltför lång uppmärksamhet av respekt för det. Värmländskt sinnelag? Att vara värmlänning är framförallt ett sinnestillstånd. Eller borde vara. Är detta sinnestillstånd, en strävan efter det jag tidigare skrivit om, så stämmer uttalandet att ”Världen skulle må bättre av mer Värmland”.

Nya människor nya idéer

Samtal var det, ja. Det har sagts att debatt är krig, samtal är fred. Tycker vi inte bättre om det sistnämnda? De spännande saker som uppstår när människor från olika branscher, kulturområden eller länder, och med olika världsåskådningar börjar lyssna på varandra och utbyta idéer med varandra, är inte det något som präglar oss människor i allmänhet och värmlänningar i synnerhet?

Tillsammans skapar vi vårt Värmland

Varje jag, och varje du är en enda. Vi kan vilja hur mycket som helst, vi kan vara hur kloka som helst. Vad hjälper väl det? Vi knogar på och stretar och ligger i. För det mesta var och en på sitt eget håll. Det fantastiska händer när vi börjar prata om att åstadkomma saker tillsammans. Då blir plötsligt en människa plus ytterligare en människa, inte två utan nästan som fyra, två plus två blir säkert åtminstone som tio och så vidare. Så tar vi oss lite av den makten vi klagar på att andra missbrukar.